En ung man jobbade som springpojke på en reklambyrå.

En dag sa han till sin chef: “Jag slutar. Jag ska bli trummis.”

“Jag visste inte att du spelar trummor”, sa chefen.

“Det gör jag inte”, svarade han. “Men jag ska.”

Några år senare spelade han i ett band med Eric Clapton och Jack Bruce.
De hette Cream och den unge mannens namn var Ginger Baker.

Han blev det han ville bli innan han ens visste om han kunde.

För att han hade ett mål.

Hämtat från Paul Ardens “Vad du än tänker, tänk tvärtom“. Läs den!

Även om det är ett par veckor sen jag var där, har jag antecknat lite och tänker försöka sammanfatta mina tre dagar i Singapore. Detta var faktiskt den delen av resan som jag såg fram emot mest, eftersom Singapore är Asiens finanscentrum med hög levnadsstandard och man kan få en inblick i Asiens “elit”.

Lågprisflyg i Asien

Efter att jag rest runt i Thailand och Malaysia åkte jag till Singapore med det prisbelönta lågprisbolaget AirAsia via Kuala Lumpur. Resan från Langkawi var sådär eftersom planet var försenat med 2,5 timmar i Kuala Lumpur, men de flesta asiater verkade vana och var inte ett dugg irriterade eller förvånade. Att man får vad man betalar för, gäller ju självklart där också. Men att det är så billigt att flyga mellan länderna i Asien skapar trots allt väldigt stora möjligheter för många människor, och är helt fantastiskt.

Allmänna uppfattningen: Förbud för allt, extremt rent och trist

Den vanligaste sammanfattning om landet tycks vara “allt är förbjudet, extremt rent och inte särskilt mycket att hitta på”. Förbuden fanns där, men var absolut inget hinder på något sätt eftersom jag valde att inte springa naken genom staden som vissa andra svenskar. Staden var som utlovat ren, men jag vill inte påstå att det var något extremt och ett kvarter från absoluta centrum låg cigarettfimpar och annat längs trottoarerna. Den tredje uppfattningen om att det inte finns något att göra, ja den är ju relativ till vad man vill få ut av sitt besök, om jag får ta Singapore i försvar .

Unga kinesiska par som snackar felfri engelska

Att jag ville till Singapore berodde till en stor del av Fredrik Häréns bok “Vad som händer i världen, och varför det är viktigt att förstå”, som är en uppföljning av hans Kunskapens hus-dag som blivit en stor hit på Youtube. Målet var inte att se några sevärdigheter, utan att söka sig till platser med lite puls och på nått sätt få lite aha-upplevelser av globaliseringen.

Alla unga kinesiska par med t-shirttexter som “War is over” och “Everything is possible” gjorde verkligen intryck på mig. Det var ju en extrem sida som skiljer sig mycket av större delen av Asien, men jag tror ändå det är nyttigt att se hur kineser med god ekonomi och alla världens möjligheter väljer att leva. Affischer innehöll positiva peppningsbudskap som “You have the power to make a change” (bild på Flickr) och på displayen i tunnelbanan rullade citatet “You cannot teach a man anything; you can only help him find it within himself” av Galileo Galilei.

Efter att ha blivit van vid thaiengelska (i stil med “Yeees, no have”) var det också en omställning till deras utmärkta engelska, som är det primära och officiella språket i landet. Regeringen är självklart måna om engelskakunskapen och på flaggor gjordes det reklam för sajten goodenglish.org.sg.

Tunnelbana i Singapore

Singapore MRT, tunnelbanesystemet som jag före resan hade sett beskrivas som en sevärdighet i sig, höll väl inte ända upp till de förväntningarna. Det var dock mycket smidigt och det fanns inget direkt att klaga på. Vid varje station betalade jag en enkelbiljett inför varje resa, genom att peka på den stationen jag önskade åka till på en touchscreen, och betalade sedan med sedlar/mynt. Biljetten var ett RFID-kort och i biljettpriset var en depositionsavgift på 1 Singapore dollar inkluderad, som återlämnades i betalautomat på ankomststationen.

Den som spar…

Så här i efterhand ångrar faktiskt lite att jag inte besökte Singapore Zoo, eftersom det ska anses som ett av världens bästa. Jag tror faktiskt att jag struntade i det efter att ha sett deras webbplats, som inte kändes tillräckligt modern för att vara ledande djurparken i världen. Men eftersom jag absolut hoppas, och tror, att det blir fler besök i Singapore lär det bli av i framtiden.

Jag hade ingen vanlig kamera med mig på resan, men tog lite bilder med mobilen som finns här på mitt Flickr-konto.

Jag följer tidningsbranschens väg in i den digitala världen, främst via Mindpark. Att det finns en stress i branschen inför att hitta framtidens intäktskällor, tycker jag tydligt märks. Det är lite med den bakgrunden jag skriver detta blogginlägg.

“Content is king” är ett vanligt ordspråk som funnits med länge. Och jag är beredd att hålla med, eftersom hela Internet är uppbyggt kring innehåll och påståendet stämmer verkligen när det gäller sökmotoroptimering. Däremot kan man tolka det som att det är att de som producerar innehållet som blir kungar, vilket jag inte tror stämmer i det stora hela. Dagens utveckling springer snarare i motsatt riktning.

Internet som socialt verktyg

De senaste åren har Internet både utvecklats som publiceringsplattform, t.ex. har var tredje tonårstjej en egen blogg enligt rapporten “Svenskarna och Internet 2008” och 40% av alla Internetanvändare publicerar eget innehåll. Dessutom har någonting än mer fantastiskt hänt; Internet har blivit ett socialt verktyg med webbtjänster som Facebook, Twitter och alla bloggars kommentarsmöjligheter.

Mediebolagen försöker nu underlätta och vara en del av samtalet runt artiklarna, möjlighet till att kommentera finns under varenda artikel och knappar för att sprida artikeln till andra sociala nätverk. Numera heter det att “Conversation is king. Content is just something to talk about”, ett uttryck som myntats av bloggaren Cory Doctorow. Men hur tjänar man pengar på konversationen? Går det?

Internet är en kopieringsmaskin – vare sig du vill eller inte

Att Internet är en kopieringsmaskin och att det där med är möjligt att kopiera data oavsett det handlar om ljud, bilder eller text är ett faktum. När detta nu slår igenom innebär det stora samhallsmassiga förändringar. Pirate Bay-rättegången kommer förmodligen gå till historien som en symbol for konflikten i gränsen mellan copyright och copyleft.

Det viktigaste är att anpassa sig utifrån förutsättningarna, oavsett vad man egentligen tycker om dem. Det står nämligen ganska klart att den gigantiska kopieringsmaskinen inte kommer försvinna, trots musikbranschens försök att bibehålla de gamla strukturerna.

Därför kommer vår kultur att förändras, och äganderätten till texter och bilder successivt att försvinna. Det blir helt enkelt ohållbart och fyller inget syfte.

Vinnare och förlorare

De som arbetar professionellt med att producera innehåll och konst, så som journalister, musiker och filmskapare kommer vara kommersiella förlorare på utvecklingen. Den enkla anledningen är att utbudet ökar enormt (fler har möjlighet att skapa och alla har möjlighet att distribuera world-wide) och efterfrågan kommer förmodligen inte hinna med i samma takt. Samma betalningsvilja kommer inte längre att finnas.

Jag tror framtiden kommer innehålla ännu bättre journalister än idag, och de duktigaste kommer självklart kunna försörja sig på yrket. Men de kommer inte vara lika många som idag.

Det som mediebolagen, journalisternas arbetsgivare, borde fråga sig är om det är att skapa journalistik som är deras framtida verksamhetsidé. I dagens läge vet jag inte om det är bästa insatsen för varken intäkter eller samhällsansvar. Det finns tillräckligt med artiklar och blogginlägg, men verktygen för att hantera dem är ännu i sin linda. Där borde mediebolagen ta kontrollen och skapa “tidning 2.0”. En tidning där de själva inte äger innehållet, och där en del av innehållet förmodligen har skrivits av läsarens egna vänner och inte av tidningens journalister.

Men istället väljer mediebolaget Schibsted att lägga ner projekt som Sesam, eftersom Google var för överlägsna. De ger upp kampen. Att skapa en konkurrenskraftig sökmotor är självklart inte det lättaste, men en bra ingrediens om man vill äga plattformen för journalistik i framtiden.

The Guardian har i dagarna släppt API för sina nyhetsartiklar, vilket gör dem programmeringsbara för vem som helst. De kräver dock att deras annonser visas ihop med innehållet, och att man länkar till dem. Men ändå, toppenbra! Men för deras egen skull, tror jag inte de ska släppa utvecklingen av gränssnittet mot användarna till någon annan part.

User interface is king!

Apple blev kung på mobilgränssnitt med iPhone och byggde en plattform för dess innehåll. Google är kung på att hitta i all information och har en enorm plattform för information/innehåll. Facebook är kungar på konversation och har en plattform för att kunna umgås med koppling till sin verkliga identitet utan anonymitet.

De äger annonsutrymmet, eftersom de äger plattformen. Eftersom annonsering förmodligen kommer bli den överlägset största källan till intäkter på Internet, är det helt väsentligt. De har skyltfönstret mot användaren. De bryr sig inte om att producera egen data, utan utnyttjar allt som redan finns och låter användarna producera.

Framtidens tidning

Men det finns ingen bra plattform för nyheter. Verktyget för att inhämta nyheter, intressant och nödvändig information, varje morgon. Alla nättidningar ser idag nästintill likadana ut. De är bara anpassade för dagens webbläsare och har på sin höjd en taskig mobilversion och RSS-flöden med nyhetsrubrikerna.

Jag vill ha en skräddarsydd tidning att läsa varje morgon. En tidning som vet vilka nyheter jag söker mig till, och som jag verkligen vill eller behöver läsa. Min skräddarsydda tidning, min utsikt mot nyhetsflödet på Internet, som ger mig senaste nytt om min bransch, om mitt favoritlag i Allsvenskan, intressanta artiklar om bolag jag äger aktier i, tillsammans med de viktigaste globala och lokala nyheterna.

Den ska fungera på både en stor touchscreen vid frukostbordet (tänk Microsoft Surface, kika in Newsreader Sample Application till exempel) eller mindre touchscreen a la iPhone, men även i den vanliga webbläsaren. Gärna vara social i en version, och helt statisk och anpassad för TV i en annan. Tänk SVT Vision.

Via Mindparks blogg hittade jag en Ted.com-video, där den polacken Jacek Utko pratar om vikten av tidningens design. Jag tycker det är jätteintressant om man bortser från papperstidning, övergår till nätet och tänker i större sammanhang än vilket typsnitt som används. Att läsa tidningen ska ju vara upplevelse!

Liknande webbtjänster

Facebooks viktigaste funktion i deras plattform anser jag vara deras startsida, s.k News Feed, där du på rakt upp och ner ser dina vänners uppdateringar. Friendfeed fyller en liknande funktion, men där ett samlat grepp över alla sociala nätverk.

Google News är ett försök från Google att skapa ett skyltfönster mot nyhetsflödet, men att läsa tidningen ska vara en upplevelse, vilket de verkligen inte lyckats åstadkomma. Tjänsten lär dessutom inte vara särskilt använd. Se där, Google lyckas inte alltid, som annars är lätt att tro.

RSS-läsaren Google Reader används flitigt av tekniskt insatta, men jag har haft oerhört svårt att få mina kompisar att se storheten i det. Jag har börjat förstå dem, eftersom det är en riktig “dumburk” och oerhört tidskrävande. Trist kategorisering och inlägg uppifrån och ner.

Ett gäng unga svenskar skapade Bloglovin, en “RSS-läsare för folket” som fått enorm spridning främst bland modebloggare. Helt kanontjänst i all sin enkelhet, och visar att behovet av liknande tjänster verkligen finns hos gemeneman och inte “professionella researchare”.

FeedJournal har tagit steget närmare papperstidningen, och skapar ett utskriftsvänligt format utifrån dina RSS-flöden. Riktigt häftigt.

Jag kan även passa på att nämna små smidiga tjänster som nördarnas favorit “Hacker News” på http://news.ycombinator.com och svenska “paraply”-tjänster för bloggosfären så som www.knuff.se och www.intressant.se.

Men de som kommit längst är Feedly. Feedly är ett tillägg till webbläsaren Firefox, och är som ett skal över Google Reader och tillför en helt annan upplevelse och överblick. Tyvärr lär det aldrig bli mainstream om det förblir ett tillägg till en webbläsare, och kräver att man först har satt sig in i Google Reader och skapat ett konto hos Google.

Nu rundar vi av…

Jag tror det är fler än mig som vill ha en skräddarsydd tidning. Jag gillar verkligen citatet “If I had asked people what they wanted, they would have said faster horses.” från Henry Ford, vilket passar in på alla innovationer.

User interface is king!

Lite relaterade artiklar som är läsvärda:

• Newspaper Company Wants to Gain Back Readers By Printing Customized Papers hos Readwriteweb.com
• “Content is king” av David Callan
• “Ska Google ta över?” på Dn.se
• A Solution To The Newspaper Industry’s Battle With Google på Paidcontent.org
• Parasiternas paradis av Peter Wolodarski på Dn.se

UPPDATERAT 20/4 -09: Adderade länken till “Parasiternas paradis” längst ner, ett riktigt motståndsinlägg i debatten.

Efter en 28 timmars dålig – men upplevelserik – resa med lågt blodtryck på flyget till Amsterdam, toklånga köer till färjor och en minibuss som kände för att lägga av vid sämsta möjliga tidpunkt, så är jag nu på Koh Lanta. Ön som alla svenskar är på.

Här har jag blivit ganska bra kompis med tuktuk-föraren Dean, även om det mesta av vår vänskap bygger på att han vill få till det med den vackra norskan Caroline, som kanske var lite väl tillmötesgående med Dean på stranden första kvällen. Det har dock varit riktigt roligt att umgås med thailändarna när han tagit med mig och Calle för att träna fotboll med hans fotbollslag, fikat och hört deras historia från tiden då ön var befriad från turister till dagens situation med två svenska skolor på ön (helt sjukt, om man tänker efter).

En mycket stor del av befolkningen på Lanta är visst muslimer, vilket vi blev något besvikna på när jag inte kunde beställa min första öl till maten, efter ankomstresan. Minst sagt! Men fler och fler buddistiska thailändare kommer hit nu pga ökad turism, vilket muslimerna berättar med en viss bitterhet.

På tisdag ska jag vidare till det beryktade Phi Phi och festa till det med alla andra tusentals ungdomar från Sverige. Lyssna på Lena Ph och bli jätteförvånad och glad över att alla andra tycker att Per Gessle är det bästa som hänt sen 80-talet, eller nått. Att det “bästa utestället” heter Ibiza säger väl det mesta, antar jag…

Den 5 mars sticker jag iväg och stannar närmare en månad i Thailand, vilket ska bli fantastiskt skönt och roligt. Landar i Bangkok, sedan flyg till Krabi för att sedan inte ha en aning var jag hamnar. Att flyga över till Singapore är något som lockar, så förhoppningsvis blir det av också.

Med mig på resan har jag förberett en Eee-PC 900 med massor med nyttiga filer, så förmodligen kommer jag arbeta en del under resan. Då kanske det även finns tid till sådant man aldrig hinner med här hemma annars. Fast jag lär hinna med en hel del annat också, som att dricka Thailands nya offciella drink.

Jag älskar verkligen statistik, det är något jag måste gå ut här på bloggen och erkänna. Varje morgon, eller när jag väl går upp, och sätter mig framför datorn märker jag surfar till Google Analytics och kollar trenderna före jag öppnar mailen. Att optimera Adwords-kampanjer genom att använda Adwords Editor och optimera kampanjer genom att kolla på alla statistiska siffror är också, sjukt nog, något av det roligaste i arbetsvardagen för tillfället.

Kollade på den beryktade videon om kommande 5000 dagarna  av Kelly Kevin som innehåller en bild med massa bra och sammanfattande statistik om informationssamhället och Internet. Obligatoriskt att kolla på videon!

Mest anmärkningsvärt tycker jag är siffran med antalet länkar på Internet. Då får man lite perspektiv vilken enorm maskin Google är som utvärderar hela detta nät av länkar. Antalet RFID-etiketter tycker jag också var intressant, med tanke på att tekniken inte slått på riktigt ännu.

Ska denna bloggen handla om enbart statistik kanske? Dags att börja skriva lite mer här på bloggen känner jag, annars kan jag ju inte kalla mig bloggare! Men hade ju varit kul att ha en röd tråd, något jag verkligen inte lyckats med hittills. Hör av dig om du har något annat förslag.

Förövrigt har jag bytt Wordpress-template här på bloggen, så nu känns det något fräschare och förhoppningsvis lite mer strukturerad också. Tack Designdisease!

Uttjatade uttrycket “en bild säger mer än tusen ord” stämmer onekligen. Mer bra diagram hittar du på dshort.com. Gillar även DN:s grafik.

Nu har jag äntligen fått lite tid över för att kolla närmare på Umbraco (opensource-baserat CMS i .NET-miljö) version 4 som befinner sig i RC. Ser riktigt lovande ut, framför allt funktionen Canvas som är “live-redigering” direkt på webbplatsen, är mycket välkomnande.

Eftersom nuvarande filen för den svenska översättning inte är komplett satt jag förut ikväll och uppdaterade den. Dels lagt till en hel del nya strängar, men även korrigerat en del gammalt. Bland annat har jag gjort alla förkortningar till versaler (så som HTML och XSLT), bytt från “rättigheter” till “behörigheter” m.m.

Ladda ner filen: Svensk översättning för Umbraco (sv.zip, 15,2 KB)

Nu finns en officiell hantering av språk på umbraco.org, så det är bättre att ladda ner språkfilen på http://umbraco.org/documentation/language-files/translate?language=sv

Observera att det finns en bugg för svenska i Umbraco, så du måste duplicera “sv.xml” till “se.xml” med samma innehåll. Det är dock redan gjort i min zip-fil.  Gå gärna in på Codeplex och rösta!

Vad jag har för syfte med att blogga? Hitta precis följande citat via Simon Sundens blogg, och jag tycker tycker det säger en del:

“Jag googlar alla jag pratar med – alltid!”
- Anders Bagge, Idol-juryn samt musikproducent

På gott och ont, bättre att förekomma än att förekommas.